Var snäll mot dig själv tiden efter förlossningen
De första veckorna efter en förlossning kan kännas överväldigande med allt som...
Läs mer
När Mina fick sitt första barn kände hon en berg- och dalbana av känslor. Hon hade alltid varit den som haft kontroll över situationen, och ville inte att någon skulle märka hur hon egentligen mådde. Ta del av hennes personliga berättelse om hennes upplevelse av den fjärde trimestern.
Det var en berg- och dalbana av känslor. Den där känslan av att amma även när man inte riktigt ville, men ändå kände ett inre tvång. Det tog mig tre långa månader att ställa om och acceptera de nya förändringarna, först då kunde jag på riktigt börja lära känna mitt första barn.
Visst fanns kärleken där redan när hon låg i magen, men efter förlossningen kom en överväldigande känsla av konstant irritation, plötsliga tårar och ångest som ingen hade pratat om. Att låtsas som att allting var okej med mig var något jag behärskade ganska bra. Jag har alltid varit den som har haft kontroll över situationen, och det sista jag ville var att någon skulle märka att jag inte hade det.
Jag valde att snabbt återvända till jobbet för att hålla mig sysselsatt under de stunder då man rekommenderar mammor att sova: på dagtid medan bebisen sover. Det var svårt för mig att koppla av och hantera det, eftersom jag alltid ville vara vaken för att ha koll på min lilla bebis. Ibland fann jag mig själv i stunder där jag kände ett behov att kontrollera att min bebis andades, något som jag tror att många föräldrar kan känna igen sig i. Jag höll ibland ett finger nära hennes näsa för att känna hennes utandning, bara för att lugna mina egna oroande tankar.
Livet blev mycket bättre och enklare när jag accepterade att jag behövde anpassa mig efter mitt barn, lyssna på signaler istället för att strikt följa generella rekommendationer. Att lära sig att släppa på kontrollen på ett positivt sätt gjorde vardagen lättare för oss båda. Det kom inte direkt, det här var något som växte fram naturligt med min erfarenhet som mamma.
Det här är faktiskt första gången jag delar med mig av min historia. Jag hoppas att jag, genom att berätta min historia, kan inspirera fler att våga vara ärliga om sina känslor. Under graviditeten är det så vanligt att fråga sig själv hur man känner, men vad händer efter graviditeten?
Att våga vara ärlig mot sig själv är viktigt. Att känna sig osäker eller överväldigad gör en inte till en sämre mamma. Vi behöver alla stöd, och jag tror starkt på att ibland måste man få lov att sätta sig själv först också. "En glad mamma, en glad bebis" är något som jag har tagit med mig. Det är en filosofi jag lever efter.
Jag fick mycket stöd från min partner som hjälpte mig igenom den här tuffa perioden. Jag önskade att jag fick mer hjälp från MVC och BVC. Det enda jag hörde var "amma, amma, sov, sov, ingen flaska, ingen napp", både från vården och från andra mammor. Mom-shaming är verklighet. Det fanns ingen individanpassad vård eller professionellt stöd. Det stödet fick jag skapa själv – och jag är en jävligt grym mamma!
Det här är en personlig berättelse med författarens egna tankar, upplevelser och åsikter. Författaren har egentligen ett annat namn, av anonymitetsskäl.
